Nu för tiden så uppmuntras från många håll väldigt hög grad av fysisk aktivitet. Men vissa har även kommit att lägga märke till att det kan finnas en hårfin skillnad mellan att tränga och att anstränga sig till den grad att man på sikt faktiskt mår sämre. Men var går egentligen gränsen?
De flesta är överens om att ett visst mått av träning har väldigt gynnsamma effekter på både kropp och själv. Att vara fysiskt aktiv i någon utsträckning är i många fall ett måste om man vill att saker och ting ska fortsätta fungera, och om man vill vara säker på att få en dräglig ålderdom. Men jakten på prestation har försatt en hel del människor i en väldigt prekär situation. Anledningen är att det indirekt uppmuntras av att vara så aktiv att kroppen inte hinner återhämta sig.
På professionell nivå så brukar man säga att överträning inträder när man når den nivå att kroppen övergår från att använda sina reserver, till att helt enkelt tära på sig själv. Ofta sammanfaller det med vad man kallar för den immunologiska luckan, vilket motsvarar ett läge där kroppen är så pass ansträngt att den är extra mottaglig för sjukdomar.
Därför är en rimlig gräns att hålla sig på rätt sida av såväl reserver som den immunlogiska luckan. I praktiken innebär det att man måste se till att äta tillräckligt inför träningspassen, och aldrig träna i större utsträckning än vad kroppen klarar av. Som tumregel bör man se till att vara lyhörd.